Äntligen...

...blev det en tur via Bruksleden efter lång tids sjukdom och kort tids nytt jobb.

Kvällen mellan den 8 och 9 januari insjuknade jag i en förkylning (första gången jag blev sjuk sedan ett år tillbaka) som skulle hålla i sig fyra veckor framåt. En förkylning där alla symtom stämde in på Covid 19 men 3 PCR-tester och 3 snabbtester fram till den 31:a januari sade nej - inte covid...

Den 20:e blev jag så dålig att jag först ringde 1177 som sade åt mig att lägga på och ringa 112... Ambulansen kom men alla parametrar var bra även om grabbarna instämde med att jag var allt annat än okej. Jag stannade hemma och var bättre 24 timmar senare men långt från frisk...

Den 18 januari förlorade jag lukt och smak helt och hållet varpå jag tog ett nytt test - negativt... Idag är det den 18 februari och jag har fortfarande inte fått tillbaka varken lukt eller smak och känner mig fortsatt förkyld. Det har varit och är otroligt jobbigt psykiskt att ställa om hela hjärnan till att kanske aldrig någonsin få känna lukt eller smak igen - för det är så det känns just nu... och detta var inte p.g.a. Covid...

Jag hade nog hellre sett att det var p.g.a. Covid faktiskt för att kunna greppa VARFÖR...

Till saken hör att jag den 1 februari skulle börja mitt nya jobb men sjukskrivningen fortsatte tills jag själv valde att bryta den och gick till jobbet en vecka tidigare trots bråkiga bihålor men pigg i övrigt...

Redan första dagen på nya jobbet märkte jag att detta kommer inte fungera. Inte p.g.a. av förkylningen utan det faktum att ögonen mådde sämre än på mycket länge.

Jag är utredd för Sjögrens 3 ggr och uppfyller 2 av 3 kriterier (har inte reumatism) vilket innebär att mina slemhinnor är onormalt torra.

Industrimiljön jag nu utsatte mig för gillade inte ögonen, axeln gillade inte vissa oergonomiska arbetsuppgifter och höften protesterade mot de många trapporna jag gick i under ett 6-timmarspass... (jo jag kan gå långt men trappor och kuperat blir svårare och svårare)

Efter första veckan så insåg jag att detta inte var någon idé att fortsätta och bestämde mig för att avbryta provanställningen tidigare. Jag tycker inte om att slösa min egen och arbetsgivarens tid på något som inte kommer att fungera. Så jag gör min sista arbetsdag den 28 februari - den kortaste anställningen i min karriär.

- Hur kan man ta ett sånt beslut redan efter en vecka undrar kanske några?

- Jag har levt med detta sedan 2009, jag tror jag känner min kropp blir mitt svar till er som av någon anledning tvivlar eller tror att det beror på andra orsaker.

De som känner mig väl vet också hur jag fungerar som person. Rak på sak, effektiv och ogillar "inlindade saker"... eller som di säger: don´t sugarcoat it!"

Jag är nog vad man skulle kalla "osvensk" i detta sammanhang.

Till saken hör också att vi under utbildningen/intervjuerna aldrig fick gå ut i produktionen och titta/bilda oss en uppfattning om miljö, arbetsuppgifter och hur vi skulle eventuellt klara av dem... Besynnerligt kan man tycka...

Det jag nu valt har dock satt mig i en svår sits då jag kommer stå som arbetslös fr.o.m. 1 mars... Men jag har fått erbjudande - dock osäker på om jag vill tacka ja... Vi får se ;)

Nåväl, nog om det. Idag en 18 februari var första gången sedan sjukperioden som jag kände att jag hade orken att ta ryggan ut på Bruksleden som lägligt nog ligger i direkt anslutning till jobbets parkering.

Jag följde en del av Familjeleden, vek av upp mot Andra sidan och in på en stig där jag kört Naturpasset för några år sedan. Satte mig i solen och avnjöt två kakor och en finöl. Eftersom jag inte känner någon smak så kunde jag lika gärna druckit en billigare och till och med äcklig öl.. Fruktansvärt tragiskt om jag aldrig kommer få känna smaken av en Innis Carribbean Rum Cask igen....

,Väl hemma, 32 000 steg senare, startade jag en brasa direkt och satt ute en stund och svägerska med make kom förbi en sväng innan de drar upp till Älvdalen där de båda fått jobb och ska nu bo. Lite avis är jag allt men vi åker upp redan till nästa helg och tittar på dottern som ska åka Vasaloppet.

Nu blir det snart sova och imorrn kommer son och svärdotter förbi <3

Ha en fin fredagsafton därute...